Folj _ABLitteratur
AAftonbladet Kultur on Facebook 4,000
Like
Bloggarna ar
Textstorlek:
kritikens
framtid
Magnus William-Olsson om kulturen, offentligheten och tomrummet i demokratin
Vad ar en manniska i det samtida Sveriges spegel? Ordet ”demokrati” betyder folkstyre. Var tid agnar stort intresse at ordets andra led, at styret, at demokratins former. Hur skall manniskor fas att bli delaktiga i beslut? Hur ska alla komma till tals? Hur ska minoritets- intressen och avvikande asikter undga majoritetens repression? Fragor som sjalvfallet ar politiskt nodvandiga att besvara.
Men den enskilda manniskan kommer, da hon bara star i relation till demokratins former, att reduceras till sitt exempel. Man ar en valjare, en bog, en invandrare eller en landsortsbo. Forst nar individen ocksa stalls i relation till begreppets forsta led, till demos, blir det uppenbart att demokratin ocksa har ett innehall. Forestallningen om manniskan i forhallande till manniskorna, det enskilda livet till allas liv, ar en lika viktig del av det demokratiska styrelseskicket. Ett samhalle som inte odlar komplexa bilder, tankar, fantasier och idéer om manniskan och folket forlorar sin demokratiska legitimitet precis i samma man som de samhallen vilka bryter mot demokratins former. I sa matto ar det svenska ointresset for det demokratiska innehallet lika skrammande som till exempel det ryska styrets bristande respekt for valproceduren. Allra tydligast syns kanske denna obalans i samtidens ovilja att forsvara offentligheten. I flera decennier har politiken gatt armkrok med marknadsliberalismen i sin stravan att reducera folket till hanterliga staplar och kurvor i statistiska modeller och den enskilda manniskan till sitt exempel. Relationen mellan individ och folk far sa sitt enda meningsbarande uttryck i valhandlingen, i valet av en produkt, en asikt, ett parti eller en livsstil.
For kulturen har denna ideologi fatt svara foljder. Den dominerande idén om ”kulturkonsumenten” bygger pa tanken att konst ar en privat affar. Konstverket anses forverkligas i den personliga tillagnelsen, i ”upplevelsen”. Men redan ordet ”kulturkonsument” pekar pa idéns brister. Kultur betyder ju ”odling” och kulturkonsumenten som samhallsfenomen har mycket riktigt visat sig vara en sorts
mordarsnigel.
Mot denna idé star den betydligt aldre och historiskt vasentligare om att konsten forverkligas forst da folk borjar tala om den, da den far samhallelig signifikans. Konst blir konst forst i kraft av begreppet demos. Kulturens demokratiska relevans bestar i att odla forhallandet och trafiken inom och mellan de enskilda manniskorna och folket. De skona konsterna ger oss de mest komplexa forestallningarna om manniskan och hennes varld som tillvaron erbjuder. Sa vitt jag kan se skapas, framfors och publiceras det mycket bra konst inom alla konstarter i Sverige. Men denna rikedom blir i beklammande liten grad reflekterad i offentligheten. Ytterst sallan blir verken utgangspunkt for
offentliga samtal, lasningar eller polemiker som svarar mot deras egna ambitioner och kvalitet. De stora massmedierna overger i okande takt idén om konsten som samhallelig angelagenhet, till forman for tanken om konsten som privat upplevelse och konsumtionsobjekt. Samhallets idéer om vad allt en manniska kan vara utarmas och demokratin draneras pa innehall.
Denna utveckling sker i huvudsak pa trots mot motstraviga kulturredaktioner, forlaggare, bibliotekarier, akademiker och museifolk. Under manga ar har forsvaret for den estetiska kritiken lidit nederlag pa nederlag. De forhoppningar som anda rests har i stort satt alla varit knutna till digitaliseringen och mojligheterna att enkelt och billigt publicera sig. Men vad har digitaliseringen egentligen gett kritiken?
Offentligheten har partikulariserats och internationaliserats. Vi har fatt mikrooffentligheter, platser dar nagon eller nagra inbordes bedriver kritik. Forum som har sin styrka i att de kan odla ytterst avancerade samtal och diskurser.
Fenomenet ar kanske den viktigaste utvecklingen inom kritiken under de senaste decennierna. Men dess begransningar ar uppenbara, samtalen har svart att na utanfor sina sammanhang. Och massmedierna behandlar dem som sarintressen man inte behover ga i dialog med.
En vag att mota detta ointresse ar att etablera pseudooffentligheter som agerar strategiskt for att tvinga massmedierna till samtal. Ett intressant sadant exempel ar den danska gruppbloggen Promenaden (www.prmndn.blogspot.com). De framstaende forfattarna och kritikerna Elisabeth Friis, Lars Skinnebach, Lene Asp, Maja Lucas, Martin Glaz Serup, Niels Frank, Pia Juul och Thomas Boberg driver dar en gemensam blogg som har en sadan tyngd att de stora medierna maste ta hansyn till den. I skrivandes stund forsiggar dar en intressant polemik mellan den maktiga tidningen Politiken och forfattaren Niels Frank kring tidningskritikens populism som belyser just hur pseudooffentligheter indirekt kan utova inflytande over den storre offentlighetens kritiska inriktning.
Jag tror att den sortens pseudoffentligheter har framtiden for sig. Trafiken mellan olika kritiska medier – bloggar, kultursidor, seminarier, tidskrifter, etcetera – kommer med stor sannolikhet att intensifieras i takt med att vi alla blir battre pa uppmarksamhetsekonomi. I langden vill vi inte slanga bort vara livs begransade mangd uppmarksamhet pa att scanna hela natet efter det vasentliga, eller att ogna tidningarnas halvvasentligheter.
I det vaxande utbudet kommer vi i allt hogre utstrackning att behova informationshierarkier – om ocksa instabila sadana – som hjalper oss att sortera kvalitativt. Redaktorens, bibliotekariens, kannarens kunnande blir alltmer efterfragat. Tidningar och andra massmedier med stor publik kommer att behova samverka med sma kvalitativa publikationer for att svara sina lasare krav pa kvallitet.
Men utvecklingen har samtidigt avgorande problem. Hur ska kritikerna forsorja sig? Att lasa och skriva lodigt om en diktsamling, en utstallning eller skiva tar lang tid och kraver stor moda. Bloggar ger ingen mat pa bordet. Om den offentliga kritiken helt avprofessionaliseras kommer den att forlora i angelagenhet.
Ett annat problem galler deltagandet och publiken. Idén om publiken som ”konsumenter”, vilken i decennier har lanserats bade av politiken och av de kulturella institutionerna – privata, saval som offentliga – har skapat ett avstand mellan Folj _ABLitteratur
AAftonbladet Kultur on Facebook 4,000
Like
Bloggarna ar
Textstorlek:
kritikens
framtid
Magnus William-Olsson om kulturen, offentligheten och tomrummet i demokratin
Vad ar en manniska i det samtida Sveriges spegel? Ordet ”demokrati” betyder folkstyre. Var tid agnar stort intresse at ordets andra led, at styret, at demokratins former. Hur skall manniskor fas att bli delaktiga i beslut? Hur ska alla komma till tals? Hur ska minoritets- intressen och avvikande asikter undga majoritetens repression? Fragor som sjalvfallet ar politiskt nodvandiga att besvara.
Men den enskilda manniskan kommer, da hon bara star i relation till demokratins former, att reduceras till sitt exempel. Man ar en valjare, en bog, en invandrare eller en landsortsbo. Forst nar individen ocksa stalls i relation till begreppets forsta led, till demos, blir det uppenbart att demokratin ocksa har ett innehall. Forestallningen om manniskan i forhallande till manniskorna, det enskilda livet till allas liv, ar en lika viktig del av det demokratiska styrelseskicket. Ett samhalle som inte odlar komplexa bilder, tankar, fantasier och idéer om manniskan och folket forlorar sin demokratiska legitimitet precis i samma man som de samhallen vilka bryter mot demokratins former. I sa matto ar det svenska ointresset for det demokratiska innehallet lika skrammande som till exempel det ryska styrets bristande respekt for valproceduren. Allra tydligast syns kanske denna obalans i samtidens ovilja att forsvara offentligheten. I flera decennier har politiken gatt armkrok med marknadsliberalismen i sin stravan att reducera folket till hanterliga staplar och kurvor i statistiska modeller och den enskilda manniskan till sitt exempel. Relationen mellan individ och folk far sa sitt enda meningsbarande uttryck i valhandlingen, i valet av en produkt, en asikt, ett parti eller en livsstil.
For kulturen har denna ideologi fatt svara foljder. Den dominerande idén om ”kulturkonsumenten” bygger pa tanken att konst ar en privat affar. Konstverket anses forverkligas i den personliga tillagnelsen, i ”upplevelsen”. Men redan ordet ”kulturkonsument” pekar pa idéns brister. Kultur betyder ju ”odling” och kulturkonsumenten som samhallsfenomen har mycket riktigt visat sig vara en sorts
mordarsnigel.
Mot denna idé star den betydligt aldre och historiskt vasentligare om att konsten forverkligas forst da folk borjar tala om den, da den far samhallelig signifikans. Konst blir konst forst i kraft av begreppet demos. Kulturens demokratiska relevans bestar i att odla forhallandet och trafiken inom och mellan de enskilda manniskorna och folket. De skona konsterna ger oss de mest komplexa forestallningarna om manniskan och hennes varld som tillvaron erbjuder. Sa vitt jag kan se skapas, framfors och publiceras det mycket bra konst inom alla konstarter i Sverige. Men denna rikedom blir i beklammande liten grad reflekterad i offentligheten. Ytterst sallan blir verken utgangspunkt for
offentliga samtal, lasningar eller polemiker som svarar mot deras egna ambitioner och kvalitet. De stora massmedierna overger i okande takt idén om konsten som samhallelig angelagenhet, till forman for tanken om konsten som privat upplevelse och konsumtionsobjekt. Samhallets idéer om vad allt en manniska kan vara utarmas och demokratin draneras pa innehall.
Denna utveckling sker i huvudsak pa trots mot motstraviga kulturredaktioner, forlaggare, bibliotekarier, akademiker och museifolk. Under manga ar har forsvaret for den estetiska kritiken lidit nederlag pa nederlag. De forhoppningar som anda rests har i stort satt alla varit knutna till digitaliseringen och mojligheterna att enkelt och billigt publicera sig. Men vad har digitaliseringen egentligen gett kritiken?
Offentligheten har partikulariserats och internationaliserats. Vi har fatt mikrooffentligheter, platser dar nagon eller nagra inbordes bedriver kritik. Forum som har sin styrka i att de kan odla ytterst avancerade samtal och diskurser.
Fenomenet ar kanske den viktigaste utvecklingen inom kritiken under de senaste decennierna. Men dess begransningar ar uppenbara, samtalen har svart att na utanfor sina sammanhang. Och massmedierna behandlar dem som sarintressen man inte behover ga i dialog med.
En vag att mota detta ointresse ar att etablera pseudooffentligheter som agerar strategiskt for att tvinga massmedierna till samtal. Ett intressant sadant exempel ar den danska gruppbloggen Promenaden (www.prmndn.blogspot.com). De framstaende forfattarna och kritikerna Elisabeth Friis, Lars Skinnebach, Lene Asp, Maja Lucas, Martin Glaz Serup, Niels Frank, Pia Juul och Thomas Boberg driver dar en gemensam blogg som har en sadan tyngd att de stora medierna maste ta hansyn till den. I skrivandes stund forsiggar dar en intressant polemik mellan den maktiga tidningen Politiken och forfattaren Niels Frank kring tidningskritikens populism som belyser just hur pseudooffentligheter indirekt kan utova inflytande over den storre offentlighetens kritiska inriktning.
Jag tror att den sortens pseudoffentligheter har framtiden for sig. Trafiken mellan olika kritiska medier – bloggar, kultursidor, seminarier, tidskrifter, etcetera – kommer med stor sannolikhet att intensifieras i takt med att vi alla blir battre pa uppmarksamhetsekonomi. I langden vill vi inte slanga bort vara livs begransade mangd uppmarksamhet pa att scanna hela natet efter det vasentliga, eller att ogna tidningarnas halvvasentligheter.
I det vaxande utbudet kommer vi i allt hogre utstrackning att behova informationshierarkier – om ocksa instabila sadana – som hjalper oss att sortera kvalitativt. Redaktorens, bibliotekariens, kannarens kunnande blir alltmer efterfragat. Tidningar och andra massmedier med stor publik kommer att behova samverka med sma kvalitativa publikationer for att svara sina lasare krav pa kvallitet.
Men utvecklingen har samtidigt avgorande problem. Hur ska kritikerna forsorja sig? Att lasa och skriva lodigt om en diktsamling, en utstallning eller skiva tar lang tid och kraver stor moda. Bloggar ger ingen mat pa bordet. Om den offentliga kritiken helt avprofessionaliseras kommer den att forlora i angelagenhet.
Ett annat problem galler deltagandet och publiken. Idén om publiken som ”konsumenter”, vilken i decennier har lanserats bade av politiken och av de kulturella institutionerna – privata, saval som offentliga – har skapat ett avstand mellan publikens forvantningar och konstens ansprak som ibland ter sig avgrundslikt. Konst syftar ocksa, men inte enbart till att understodja enskilda livsprojekt, ge insikter, underhallning och upplysning at den enskilde.
Konsten tjanar inte. Den svarar inte pa uppmaningar att ”leverera”. Det ar vi, publiken, som behover den i alla dess mangfald for att vara tranga tankar och liv skall fa en mening i relation till andras. Bara genom att erkanna och odla konstens samhallsblivande, kan vi uppfatta och uppratta dess fulla relevans.
Offentligheten ar ett medborgerligt ansvar. Men politiken ar ansvarig for styrelseskicket och maste darfor ta sig an
fragan om demokratins innehall. Har har konsten och dess kritik en nyckelfunktion. Den enda ledande politiker som haft ambitioner pa detta falt under senare ar, Hakan Juholt, konstaterade for ett knappt halvar sedan sorgset att litteraturen lyser med sin franvaro i politiken. Paradoxalt nog ager den anda verkan dar, menade han ”fast som ett vakuum”.
Den ihalighet Juholt da pekade pa galler, tror jag, nagot annu allvarligare an det gangse kulturforaktet i karriarpolitiska kretsar. Den ar ett tomrum i sjalva den svenska demokratin, ett hal dar bilden av manniskan stilla suddas ut som en skugga i skymningen. Det ar tid for alla som bekanner sig till idén om folkstyret att ocksa visa sig beredda att forsvara det. Utan en mangskiktad, komplex och reflekterande offentlighet kommer de livsformer demokrater brukar hylla att sugas ut genom juholthalet. Spegeln tomd. Och ingen som lyssnar nar man ropar.
Magnus William-Olsson
Fotnot: Den 22–25 februari pagar Kritikfestivalen i Malmo och Kopenhamn. Temat ar ”Kritiken i den nya offentligheten”. .
Utskriftsdatum: 2012-02-22 Publicerad: 2012-02-21 Webbadress: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14406057.ab
Tipsa oss!© Aftonbladet MMS & SMS: 71000 Mejla: 71000_aftonbladet.se Ring: 08 - 411 11 11 forvantningar och konstens ansprak som ibland ter sig avgrundslikt. Konst syftar ocksa, men inte enbart till att understodja enskilda livsprojekt, ge insikter, underhallning och upplysning at den enskilde.
Konsten tjanar inte. Den svarar inte pa uppmaningar att ”leverera”. Det ar vi, publiken, som behover den i alla dess mangfald for att vara tranga tankar och liv skall fa en mening i relation till andras. Bara genom att erkanna och odla konstens samhallsblivande, kan vi uppfatta och uppratta dess fulla relevans.
Offentligheten ar ett medborgerligt ansvar. Men politiken ar ansvarig for styrelseskicket och maste darfor ta sig an
fragan om demokratins innehall. Har har konsten och dess kritik en nyckelfunktion. Den enda ledande politiker som haft ambitioner pa detta falt under senare ar, Hakan Juholt, konstaterade for ett knappt halvar sedan sorgset att litteraturen lyser med sin franvaro i politiken. Paradoxalt nog ager den anda verkan dar, menade han ”fast som ett vakuum”.
Den ihalighet Juholt da pekade pa galler, tror jag, nagot annu allvarligare an det gangse kulturforaktet i karriarpolitiska kretsar. Den ar ett tomrum i sjalva den svenska demokratin, ett hal dar bilden av manniskan stilla suddas ut som en skugga i skymningen. Det ar tid for alla som bekanner sig till idén om folkstyret att ocksa visa sig beredda att forsvara det. Utan en mangskiktad, komplex och reflekterande offentlighet kommer de livsformer demokrater brukar hylla att sugas ut genom juholthalet. Spegeln tomd. Och ingen som lyssnar nar man ropar.
Magnus William-Olsson
Fotnot: Den 22–25 februari pagar Kritikfestivalen i Malmo och Kopenhamn. Temat ar ”Kritiken i den nya offentligheten”. .
Utskriftsdatum: 2012-02-22 Publicerad: 2012-02-21 Webbadress: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14406057.ab
Tipsa oss!© Aftonbladet MMS & SMS: 71000 Mejla: 71000_aftonbladet.se Ring: 08 - 411 11 11
